JAG TROR PÅ LIVET

Det känns som jag har fyllt min kvot för krönikor om framtiden i den här spalten, men jag kan inte låta bli. För det enda som enda som snurrar i mitt huvud, och har snurrat i närmare ett år, är just framtiden. Den skrämmer, lockar, stärker, bryter ner och inspirerar mig.

Vänner som flyttar, skolor som börjar, rutiner som bryts, nya rutiner tillkommer. Och innan man vet ordet av kommer det som man hade aldrig mer tillbaka. Det finns så mycket som jag skulle vilja uppleva igen, så mycket som jag önskar att jag tagit vara på.

För jag upplever bara just den här minuten en gång. Hur gärna jag än vill kommer den inte tillbaka. Men det är väl också det som är tjusningen med livet, att det inte går att pausa eller spola tillbaka för att sedan trycka på play igen. Det går inte att spola tillbaka till de stunder då man mår som allra bäst, eller spola över den tiden då man bara vill krypa under täcket en hel dag.

Jag vill försöka säga att det är så viktigt att ta vara på det som händer. Och på allt fint. Men en av mina svagaste sidor är just att jag är sämst på att leva i nuet. Jag är expert på att gotta ner mig i gamla texter och bilder från en tid eller stund som jag saknar. Expert på att sakna och längta. Expert på att leva då och sen. Dålig på att leva nu.

Du ska leva nu. Leva i nuet. Vad vill du bli? Nu ska du leva. Lev. Lev nu. Lev. Nu. Men tänk framåt. Planera. Strukturera upp dig. Vad vill du bli? Lev i nuet. Vad ska du göra i höst? Lev i nuet. Nu ska du leva. Lev nu. Tänk inte. Tänk. Lev nu. Tänk framåt. Det finns så många krav runt oss. Så många, och så många gånger motsägelsefulla, krav. Vi ska leva i nuet, men ha framtiden klar. Vi ska gå på Yoga och Tai-Chi för att stressa av, men för att hinna dit måste vi springa till bussen, skynda från skolan.

Jag vet att det är klyschigt men jag tror att det handlar om att gå tillbaka till sig själv. Jag tror att det är viktigt att bara få känna. Att få känna vad som är viktigt. Att skita i allt annat. Att få känna, längta och sakna. Framtiden behöver inte vara uppstaplad. Man behöver inte leva i nuet. Det är okej att tänka framåt, och bakåt. Annars skulle jag vara fast här. Pendlandes mellan då och sen, i nuet.

Jag vet inte om jag tror på att leva i nuet. För en del av mig lever i det förflutna. En del av mig lever i framtiden. För utan levande planer att se fram emot, och levande minnen att se tillbaka på vet jag inte vem jag är. Jag tror på att leva utan att definiera precis exakt var. Jag tror på livet, inte nuet.


Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0