ATT VARA SMAL/TJOCK

Tjing. har varit bortrest, därav den usla uppdateringen.



Sitter och funderar på det här med skönhetsidial, hets, dieter och allt vad det är. Uttjatat men viktigt ämne. Jag tänker på det för att Blondinbella nyligen lade upp en bild på sig själv i bikini och självklart är det över 1000 kommentarer i kommentarsfältet. Dels de som hyllar henne, dels de som påpekar att hon är tjock osv.

Jag vet inte riktigt vad jag vill säga. Men egentligen hela grejen om rätten att kommentera andras kroppar faccinerar mig. Har jag rätten att påpeka att någon är smal? när jag på samma sätt aldrig påpekar att någon är tjock. Det finns en baksida där de som anses som smala idag blir kallade för pinnar. Det finns aldrig någon kropp där man är som man ska, tydligen. Antingen är man för smal, eller för tjock. Och grejen med att säga att någon blivit väldigt smal och tunn har helt plötsligt blivit väldigt okej.
 AAAAH. det jag vill få fram är nog egentligen att det är lika fel att säga til någon att "åh gud va du är tjock" som "åh gud vad du är smal", då det kan vara minst lika jobbigt.

RÖRIGT inlägg. MEN. ni förstår nog.

MÄNNISKOR..

Ni kanske inte ser det upprörande i detta. men jag var tvungen att skriva av mig!

Jag blir så irriterad, besviken och så fruktansvärt arg på människor. HUR TÄNKER DE? Denna irritation uppkom när jag under gårkvällen såg på Uppdrag gransknings avsnitt om Kristinehams kommuns sätt att sälja kommunens egendom. Låter ju tämligen ointressant och jättetråkigt. Det tänkte jag först. Men när jag satte mig in i det och kollade på programmet insåg jag hur trångsynta och ingrodda människor är.
Ni borde egentligen kolla avsnittet som finns här (första delen handlar för övrigt om taxichaufförer, intressant det med)  men jag kan förklara i korthet.
Det handlar alltså om att kommunen olagligt sålt en camping till en enskild firma till alldeles för lågt pris. Det som gör mig irriterad är inte främst just detta utan hur människorna som bor där reagerat. Några av invånarna har överklagat beslutet med all rätt, och kämpar för att invånarna inte ska förlora några skattepengar.
Det är bevisat att de brutit mot lagen men när reportern går runt på stan och frågar om de borde följa lagen svarar de såhär:

Tycker du att det är viktgt att man följer tex kommunallagen när man säljer kommunens egendon?

”- ja det tycker jag, men sen får det ju inte bli så att folk överklagar bara för att överklaga. En får ju lov att sätta sig in i det, om det blir bra eller dåligt. För jag tror att det finns folk som bara överklagar för att överklaga”

 

En man svarar såhär:

”Ja, de ska en de göra.”

R: ”Dom som har överklagat säger att de inte har följt lagen”

”Det vet jag inget om, jag är inte så insatt”

R: ”Men du tycker att dem ska sluta överklaga?”

”Ja det tycker jag”

 

En kvinna svarar såhär:

”men det är inte första gången de överklagar sånt här. De är ju sådana som ska röra i allting”

”Och lägga sig i allting, det är väl det enda de duger till”

 

De har startat ett uppror på facebook mot de som har överklagat. DE HAR ALLTSÅ SKAPAT EN GRUPP MOT DOM SOM FÖRSÖKER GÖRA DET RÄTTA: Som försöker sätta de som är olagliga på plats. De försöker förhindra att pengarna hamnar där de ska. DE MOTARBETAR ALLT. Och lägger all skuld på de som gör det som alla borde göra.

Jag kan inte låta bli att dra paraleller till "bjästa-fallet" där en ung flicka blev våldtagen på en skola och hela kommunen gick emot henne. Alla trodde på pojken, trots att han var bevisligen dömd.

Det som irriterar och upprör mig är människors sätt att tycka, tänka OCH STARTA GRUPPUPPROR PÅ FACEBOOK om saker de inte alls är insatta i. För att sedan påpeka att det är de andra som borde hålla tyst. Hur kan man med hjärta och gärna gå emot någon som bara försöker göra rätt?

Jag blir så arg på människorna som intervjuas på stan. De hånskrattar nästan lite på slutet. Och beter sig som viktigpettrar. Som om de visste allt. SNÄLLA, SÄTT ER IN SJÄLVA. JAG TAPPAR TRON PÅ MÄNNISKOR.

JAG FÖRSTÅR INTE HUR MÄNNISKOR TÄNKER.


JAG TROR PÅ LIVET

Det känns som jag har fyllt min kvot för krönikor om framtiden i den här spalten, men jag kan inte låta bli. För det enda som enda som snurrar i mitt huvud, och har snurrat i närmare ett år, är just framtiden. Den skrämmer, lockar, stärker, bryter ner och inspirerar mig.

Vänner som flyttar, skolor som börjar, rutiner som bryts, nya rutiner tillkommer. Och innan man vet ordet av kommer det som man hade aldrig mer tillbaka. Det finns så mycket som jag skulle vilja uppleva igen, så mycket som jag önskar att jag tagit vara på.

För jag upplever bara just den här minuten en gång. Hur gärna jag än vill kommer den inte tillbaka. Men det är väl också det som är tjusningen med livet, att det inte går att pausa eller spola tillbaka för att sedan trycka på play igen. Det går inte att spola tillbaka till de stunder då man mår som allra bäst, eller spola över den tiden då man bara vill krypa under täcket en hel dag.

Jag vill försöka säga att det är så viktigt att ta vara på det som händer. Och på allt fint. Men en av mina svagaste sidor är just att jag är sämst på att leva i nuet. Jag är expert på att gotta ner mig i gamla texter och bilder från en tid eller stund som jag saknar. Expert på att sakna och längta. Expert på att leva då och sen. Dålig på att leva nu.

Du ska leva nu. Leva i nuet. Vad vill du bli? Nu ska du leva. Lev. Lev nu. Lev. Nu. Men tänk framåt. Planera. Strukturera upp dig. Vad vill du bli? Lev i nuet. Vad ska du göra i höst? Lev i nuet. Nu ska du leva. Lev nu. Tänk inte. Tänk. Lev nu. Tänk framåt. Det finns så många krav runt oss. Så många, och så många gånger motsägelsefulla, krav. Vi ska leva i nuet, men ha framtiden klar. Vi ska gå på Yoga och Tai-Chi för att stressa av, men för att hinna dit måste vi springa till bussen, skynda från skolan.

Jag vet att det är klyschigt men jag tror att det handlar om att gå tillbaka till sig själv. Jag tror att det är viktigt att bara få känna. Att få känna vad som är viktigt. Att skita i allt annat. Att få känna, längta och sakna. Framtiden behöver inte vara uppstaplad. Man behöver inte leva i nuet. Det är okej att tänka framåt, och bakåt. Annars skulle jag vara fast här. Pendlandes mellan då och sen, i nuet.

Jag vet inte om jag tror på att leva i nuet. För en del av mig lever i det förflutna. En del av mig lever i framtiden. För utan levande planer att se fram emot, och levande minnen att se tillbaka på vet jag inte vem jag är. Jag tror på att leva utan att definiera precis exakt var. Jag tror på livet, inte nuet.


JAG SKA BÖRJA TJEJSAMLA

Dags för lite allvar här på bloggen. Varje år skapas nya ord. Inte bara i folkmun som man kommer på och använder utan att de egentligen finns. Utan varje år lyfts nya ord upp av det svenska språkrådet och blir en del av det svenska språket. Detta året valde de att ta in ett ord som givits mycket uppmärksamhet. Nämligen "tjejsamla". Såhär beskrivs ordet: "ägna sig åt samlande, men inte så intensivt utan bara så att man nöjer sig med några stycken av det man samlar på"
Ser de inte hur sjukt det ser ut, och hur det låter? och hur förnedrande det är? Jag förstår inte i vilket sammanhang detta ord ska behöva användas. Vad är det som är så viktig att bevisa? Att tjejer är vekare. Att tjejer väljer att nöja sig med det som de får. Att de inte är brinner för det de gör, att de inte klarar av att kämpa och nå sina mål. För det känns precis som att det är de meningarna som gömmer sig bakom ordet, och beskrivningen. Man nöjer sig, tjejer nöjer sig. JAG VILL INTE NÖJA MIG. jag kanske vill ha mer? Det går även att se det från den andra sidan. Om en kille nöjer sig, är de då helt plötsligt en tjej? Jag vet att det är väldigt ordagrant tolkat. Men det handlar just om ord.
Ordet tjej har fått en annan betydelse. Det betyder tydligen något som är litet, dåligt, sämre, inte lika prestationsfyllt. Det är intressant på många sätt. De finns inget ord som heter "killsamla", motsatsen till tjejsamla är bara samla. Killarna är det normativa, killarna är det "vanliga". Det som man borde vara. Medan vi tjejer, blir något avvikande. Något som kräver ett ord framför ett annat. Detta är ett bevis på att vi ser kvinnor och män på olika sätt, men samtidigt är blinda för hur det egentligen ligger till..
Hur tänker ni?
Ett annat ord som är destoroligare att de kommit in är "säpojogg" som betyder "Lopp där säkerhetspoliser springer i takt med ett fordon och lopp som efterliknar detta." Min bror var en av initiativtagarna till att efterlikna det lopp som gick av stapeln exakt ett år efter brölloppet mellan Viktoria och Daniel. Ni kan läsa om det här. http://www.dn.se/blogg/epstein/2011/06/19/sapojoggen-en-ny-klassiker/

VARFÖR FÅR INTE JAG ÄTA KÖTT?

För några år sen bestämde jag mig för att sluta äta kött. Dels för att det var något jag fick för mig, och dels för att det fanns så många vinnande faktorer i att just sluta. Det var miljö, hälsa, tanke på djuren och att jag helt enkelt ville vara lite speciell. Det måste jag erkänna.

 

Men så kom den dagen då jag blev sugen på kött. Inte så att jag var tvungen att ha det, men bara att det kunde vara gött. Tänkte att varför skulle inte jag få unna mig en köttbit när jag i nästan fyra år avstått helt? Såklart jag får. Men så fort jag närmade mig köttdisken fick jag frågan ”MEN HUR KAN DU? TYCKER DU INTE SYND OM DJUREN?” Eller något liknande. Och jo, det är klart. Men man kan inte tänka på alla, alltid.

 

Det finns ett uttjatat uttryck som säger att ingen kan göra allt, men alla kan göra något. Visst, det låter tråkigt, men jag kan känna att det stämmer så väl. Om jag har varit vegetarian i 4 år, lätt huvudräkning är det 1400 dagar. Vi skulle kunna säga att det är samma sak som att 1400 personer var vegetarianer en dag. Vilket skulle kunna vara så himla lätt. Jag kanske inte vill vara vegetarian hela mitt liv, men det gör inte min prestation under de fyra åren sämre. Jag gjorde mer än er som fortsatte äta kött. Bidrog till en hållbar utveckling, när ni inte gjorde det.

 

Så om jag skulle äta kött varje dag i 4 år i samma utsträckning som förut är jag fortfarande lite bättre än er.  Eller vadå bättre?  Det handlar inte om det. Det handlar om att vi borde sudda ut gränsen mellan vegetarianerna och köttätarna. Göra det accepterat att välja kött när man är vegetarian och tvärt om. Allt behöver inte vara så drastiskt.

 

Jag köper inte argument som att det är naturligt att äta kött och att människan alltid gjort det. Visst det är sant, men det är ingen bra anledning till att varje dag äta kött fast man inte behöver. Vi lever i något slags överflöd där kött måste ingå och det skulle göra så stor skillnad om alla bara valde bort kött en endaste gång i veckan. Det finns goda alternativ, det är bara det att ni är för lata.

 

Dit jag vill komma är att jag inte förstår varför det skulle vara mer fel av mig att äta kött när jag avstått i fyra år när det är helt okej för folk som ätit kött i hela sina liv. Det är ju ni som ätit kött som borde ta skiten, det är ni som borde välja det vegetariska alternativet på lunchmenyn. Jag känner helt enkelt inte för att äga vegetariskt bara för att ni ska frossa i kött och sen ta åt er äran för att koldioxidutsläppen minskar när det är min förtjänst.

 

ÄT KÖTT! gör det! Det är inget jag sätter mig emot. Jag äter också kött ibland. Men att överkonsumera som vi gör i dagens samhälle är inte hållbart.


SVAR PÅ TAL

Detta blir ett himla långt inlägg nu men jag skulle vilja svara på en kommentar jag fick igår på min krönika om facebook osv. Det började med att jag skrev en kommentar i aftonbladets kommentarsfält som senare fick mig att skriva krönikan som publicerades här igår. För att ni ska hänga med så lägger jag in det jag skrev på aftonbladet. Det som är skrivet i fetstil har läsaren som kommenterat skrivit, så får vi lite koll! haha. Så.. först kommer min kommentar på aftonbladet, sedan läsarens kommentar och sist mitt svar! haha. Och så en sak till, jag tycker det är himla kul! Anledningen till att jag skrev krönikan, var ju för att skapa debatt! tjing.

Jag på Aftonbladet: "Visst, ni har en poäng att man går med om man vill, och att det är en gratis tjänst och att man kan skriva vad man vill. Men det handlar inte om det. Du får säga och skriva vad du vill vart som helst. För alla är det inte frivilligt att vara med i facebook.

 

Det är inte längre accepterat av majoriteten av människor att inte vara med i facebook. Ska man få erbjudanden, ska man gilla en sida. Ska man bli bjuden på en fest måste man ha facebook och ska man kommentera här måste man ha fb. Ska man ta kontakt med en gammal vän är det genom facebook. Det är inte "BARA ATT GÅ UR OM DET INTE PASSAR". Det finns ett massivt tryck på människor att finnas på nätet. Finns man inte på facebook, så finns man inte. Get my point?

 

Visst är det frivilligt rent juridiskt, men inte socialt. Vi skapar hela tiden en fasad runt oss. Grupptryck pressar oss hela tiden, och att vara med i facebook är inte så frivilligt som ni säger. Inte minst för unga idag."


 

Robin Hellund:

Du menar alltså, på fullaste allvar, att det är FACEBOOKS fel, att VI, INDIVIDERNA BAKOM SKÄRMEN, inte klarar av att stänga ner internet, ta upp telefonen(alla har ju en sådan, det kan inte vara frivilligt det heller i och för sig), ringa en person, fråga vad som händer i helgen, om man ska hitta på något, hur det är osv osv. "Get my point?"

 

Du är inget annat än en patetisk liten nolla! Dels för vad du skrev på aftonbladet, dels för vad du skrev här, men mest för att du gav efter för grupptryck, klarar inte av att hantera att du givit efter för grupptryck, och måste ha någon/något att skylla på! Jävla idiot.

 

Det enda du påvisar, är att du inte har stake nog att gå emot dina så kallade "vänner" som måste skriva allt de gör, kommer göra, vill göra, inte kan göra på facebook. DET ÄR HELT UPP TILL DIG, OCH HAR DU INTE RYGGRAD TILL ATT GÅ UR, BÖRJA FÖR HELVETE INTE SKYLLA PÅ NÅGOT ANNAT!


 

NY KOMMENTAR, SAMMA PERSON: Missade detta först! "Du skriver det som du förväntas skriva." Du menar alltså, att alla användare på facebook är som du? Dum, ignorant & fruktansvärt osäker? Tänk igenom allt du har skrivit, tänk igenom hur samhället ser ut, tänk igenom hur människor fungerar. Du har fan inte koll på något över huvud taget!

 

Vi kan vända på det här nu också i och för sig, "Du skriver det du förväntas skriva"... Du säger det du förväntas säga. Om facebook stänger ner, kommer det gå över till något annat för dig, för du är egentligen bara ute efter acceptans, som alla människor. Men att börja bitcha om att det inte är individens ansvar över vad han/hon gör

 


Mitt svar: Till att börja med, jag tycker att du sjunker väldigt lågt när du börjar ta till personangrepp istället för att argumentera för din sak, som t.ex. kommentaren ”jävla idiot” och att jag vore en patetisk nolla.

Men. Nu till saken, Du skriver att jag menar att det är facebooks fel att vi inte klarar av att stänga av internet. Jag sa aldrig att det var facebooks fel, utan omgivningen och de förväntningar som hela tiden sätts på oss människor, frivilligt eller ofrivilligt. Vi förväntas finnas där. Hela tiden. Vi förväntas vara kontaktbara.

 

Visst har alla sitt eget ansvar för vad man publicerar och skriver på nätet, precis som på alla andra forum. Men det finns som sagt en förväntan på mig att skriva något, och främst handlar inte detta om vad som publiceras, utan att jag över huvud taget finns på facebook. Jag tror inte på den individualismen du förespråkar. Jag tror inte att du, och alla andra går genom livet utan att påverkas av andra människor. Jag tror inte att du skiter fullständigt i vad andra människor tycker och tänker om dig och vad du gör.

 

Du skriver att jag inte har ”stake att gå emot mina så kallade ”vänner”” och gå ur facebook. Men det har inte med det att göra. Jag skulle kunna gå ur, men jag skulle tappa så mycket. Ingen skulle posta ett brev till mig, när jag inte längre går att få tag på facebook. Det handlar inte om att jag inte har någon stake. Det handlar om att risken finns att man hamnar i ett utanförskap om man går ur. Om man inte finns med. Hoppas jag klargjorde några frågetecken.

Det är inte alls frivilligt att finnas på facebook

Här kommer en krönika om facebook!

I stundens hetta talas det om huruvida det är frivilligt att finnas på nätet eller ej, och inte minst på facebook. Idag den 5e november skulle det anonyma nätverket Anonymous släcka ner facebook och aftonbladets kommentarsfält har fyllts under dagen. Facebookanvändare rasar mot gruppen och mot nedsläckningen av facebook. Varför denna nedsläckning ska äga rum har argument räknats upp, bland annat att facebook sparar våra kontaktuppgifter och att communityn tar över våra liv. ”Att facebook vet mer om oss själva än vår egen familj”

 

Motargumentet lyder att det är frivilligt att finnas på facebook och på nätet, och att man själv väljer vad man skriver eller vilka bilder man lägger upp. Visst är det frivilligt rent juridiskt att gå med, lägga upp en statusuppdatering och ladda upp en bild. Det är du som trycker på knappen och knappar in lösenordet. Men jag skulle säga att så enkelt är det inte. Det finns annat som spelar in.

 

För att ta del av erbjudande i favoritbutiken ska du gå med i en facebookgrupp, för att få tag på gamla vänner behövs facebook, och för att bli bjuden till nästa fest eller ta del av helgens bilder måste du vara med. Om man inte finns på facebook, så finns man inte. För det är inte frivilligt att lägga upp bilderna från helgens fest. Det finns en förväntan på dig att finnas där, att kunna gå att få tag på. Och om man väl tar bort sin användare, är helt plötsligt alla emot en. Är du inte med på facebook, är du konstig.

 

Visst kan du avsluta ditt konto genom att trycka på en knapp. Men det är inte så enkelt. Det är ingen som kommer skriva något brev och posta istället om du går ur. Och det är ingen som kommer skicka ett inbjudningskort om du tar bort ditt konto.

 

”Du bestämmer väl själv vad du skall skriva på FB! Det är ju inte FB som skriver dina inlägg” skrev en på aftonbladets kommentarsfält. Och jag håller med om att det inte är facebook som skriver dina inlägg. Men det är omgivningen. Du skriver det som du förväntas skriva.


10 JUNI 2011

Nu i höst läser jag till Svenska C till mitt gymnasiebetyg för att maximera min meritpoäng. för inte så längesen skulle vi skriva en novell, en dikt och en artikel på samma ämne. Här är min novell.


 

Outgrundligt tidigt ringde klockan den morgonen. Ett ljud som andra mornar sorterades bort var denna morgon ljuv musik. Benen som andra dagar varit tunga och ögon som tidigare varit trötta var nu både pigga och starka. Kläder som en annan dag varit olämpliga i regnet fungerade nu exemplariskt. Skorna som en annan dag skulle varit på tok för höga kändes nu som ingådda Converse. Sådär perfekta. Allt var liksom lite lättare.

 

Att regnet öste ner utanför dörren gjorde ingenting. Regnade det, så fanns det en mening med det. Snöade det, skulle det inte heller göra någonting. Skorna tycktes hålla tätt och champagnefrukosten smakade, trots vattenpölen i hallen 07.00 på bergkullevägen. Skål. Skål för att vi snart springer ut. Skål för att vi snart lämnar det som hållit oss trygga i tre år. Skål för att dagen vi väntat på, äntligen är här. Skål.

 

Lärare som pratade, betyg och stipendier som delades ut och ett av dem som av någon anledning är i min hand när jag för sista gången springer ut genom dörren och lämnar den gula tegelbyggnaden. Skrattet och gråten avlöser varandra och jag kan inte med ord beskriva den känsla som fanns i hela mig. Det var lycka, sorg, förtvivlan, vemod, glädje. En känsla som jag troligtvis aldrig kommer få uppleva igen.

 

Hela dagen bestod av ett rus. En del var av champagnen, men det mesta tror jag ändå var ruset av att vara tillsammans. Av att vara tillsammans med de jag älskar. De som i tre år varit ens vardag. En vardag som vi kanske inte alltid gett den fulla tid och uppmärksamhet den krävt. En vardag som inte alltid varit uppskattad. Men jag tror att vi tog igen det. För på dessa 24 timmar fanns inga nedlåtande ord, skoltrötthet eller sura miner. Det var med glädje som jag åt maten i matsalen, som jag satt i klassrummet och väntade, som jag lyssnade på rektorns alltid så tråkiga tal. Allt var liksom lite lättare.

 

På lastbilsflaket fanns bara lycka, och vi ville inte sluta efter närmare tre timmar trots att det regnade. Men hem till släkt, vänner, mat, tårta och presenter. Tackkort och blommor. Allt var för mig. Jag tror inte riktigt att jag förstod vad som hände när jag satt där. Att det samlats så mycket folk för att gratulera mig. Iväg till klassen igen, förväntan på kvällen. Alla samlade. Allt var liksom lite lättare. Det kändes som att vad som helst skulle kunna hända.

 

Jag tror att vi tog igen alla jobbiga dagar. Jag tror att vi tog ikapp alla bråk och tvister som var under åren. Jag tror att vi den 10 juni 2011 inte bara tog studenten, jag tror att vi också tog ikapp det vi egentligen borde uppskattat lite tidigare. Sommarn är slut nu. Jag räknar dagarna som gått. Gått sen jag stod där på asfaltsplanen med ett studentplakat i handen, leendet på läpparna och spring i benen. Det var längesen nu. Ungefär 100 dagar. Det är med sorg, tacksamhet, saknad och glädje jag skriver att jag vill göra allt igen. Allt som jag gjorde den stunden vill jag göra om, vill känna regn precis som då, vill känna ruset. Önskar att allt stannat upp, den 10 juni 2011. Önskat att en pausknapp funnits.

 

Det blev inte många timmars sömn den natten. Men det var det värt. Och det är väl här det slutar, vårt kapitel. Ett perfekt avslut på våra tre år. Och på morgonen den 11 juni kändes allt overkligt. Som om det inte hade hänt. Och än idag känns det som att 10 juni 2011 bara var en dröm.

 

Morgonen den 11 juni ringde klockan inte alls. Det där ljudet var obefintligt och denna morgon hördes ingen musik. Benen var nu tunga igen och ögonen dränkta i sömn. Inga kläder tycktes passa och även fast solen sken ville jag inte gå ut. Mina Converse gav mig skoskav och jag önskar att det gick att spola tillbaka 24 timmar. Till den 10 juni, 2011.


DET ÄR KLART ATT MAN FÅR MÅ DÅLIGT

Det har blommat upp en debatt om huruvida bloggare målar upp en fasad om hur dem mår. En debatt mellan främst Blondinbella och Quetzala Blanco. Isabellas blogg som är rosa, peppande och på gränsen till perfekt. Quetzalas som istället pratar om hur hon åker in och ut på psykhem, tar tabletter och dricker alkohol.

 

Den debatt om förebilder, om hur man påverkar unga tjejer som läser deras bloggar. De når varje dag ut till flera hundra tusen läsare och det går inte att komma undan det ansvaret att man påverkar unga tjejer.

 

Överallt klankar folk ned på Blondinbella och hennes tidning egoboost som handlar om karriär och självkänsla riktat till unga kvinnor och tjejer. Jag förstår inte hur dessa människor tänker. Deras argument lyder att det måste finnas något för dem som mår dåligt, att man inte kan ”peppa” till sig en karriär.

 

Jag har inte läst någonstans på Isabellas blogg att man inte får lov att må dåligt. Och när man följer bloggen förstår man helt klart att hennes liv inte alls är så perfekt som alla verkar tro att hon framställer det. Det är bara det att Isabella och Quetzala framställer sina dåliga dagar på olika sätt.

 

Visst tror jag att det är bra att läsa om någon som mår dåligt för att veta att man inte är ensam. Men jag tror att man behöver pepp för att komma ur det. Någonstans måste det ju ändå finnas en strävan att må bra. Jag förstår inte hur man kan trycka ner någon som försöker peppa unga tjejer att komma framåt, som åstakommer någonting och brinner för det. Som faktiskt försöker få unga människor att må bättre, må bra.

 

Isabella berättar att alla inte behöver bli framgångsrika om att det handlar om ens inre mål. Det kan vara lika stort för någon att orka kliva upp ur sängen som det är för någon annan att starta ett företag. Det handlar inte om att prestera för någon annan, utan för en själv.

 


NÄR FÅR JAG EN DUNK I RYGGEN?

Tänk dig att jag tar körkort, tänk dig att min pojkvän eller brorsa tar körkort. Tänk dig att jag spikar upp en tavla. Tänk dig att min pojkvän, killkompis eller brorsa spikar upp en tavla. Det är som den där leken i fem myror… en sak ska bort. Jag ska bort. Killarna får en dunk i ryggen. Jag får en ros och ett ”du är så duktig”. TACK! Men varför skulle jag vara duktigare än killarna? Varför skulle samma prestation vara jobbigare för att min sista siffra i personnumret råkar vara ojämn?

 

Som om det skulle vara jobbigare eller svårare för mig att ta körkort eller sätta upp en tavla. Som om jag skulle ha svårare att träffa spiken bara för att jag är tjej. Som om jag tar VM-guld i bilkörning när jag tar körkort, och som om jag vore med i OS när jag gör ett mål på idrotten. Jag måste ta körkort och göra mål för att visa att jag kan, vill, pallar. Måste bevisa för världen att jag är minst lika bra som alla killar, för annars tror ingen på mig. En kille däremot, han förväntas ha det i blodet. Det är klart att en kille kan spela fotboll och snickra. Klart en tjej inte kan. Och jag säger inte att det är till killars fördel.

 

Vi formas, uppfostras och lever på olika sätt, oftast killar och tjejer avskilt. Men pojkar kommer inte alltid vara det som ni kallar pojkar. Och pojkar kommer inte alltid att vara bättre på att köra bil. För det är inget som sitter i blodet att hantera en hammare eller lära sig högerregeln. Det är samhället och omvärlden som har skapat den fasaden. Det finns en i vissa fall omedveten strävan om att vara manlig eller kvinnlig.

 

Jag fick en docka i handen när jag var liten, min killkompis fick en leksaksbil. Om jag snodde hans bil, tog på mig keps och slutade bära rosa var jag helt plötsligt en pojkflicka. Om min killkompis tog ordet från mig i högstadiet och svarade rätt var han duktig. Om jag gjorde samma sak var jag bitter, stökig och jobbig.

 

Jag är trött på de inrutade mönstren om vad som är kvinnligt, manligt, tjejigt, killigt, flickigt, pojkigt. Det finns ingen snickrar eller bil-gen hos killar som inte tjejer har och det finns ingen laga-mat-och-ta-hand-om-barnen-gen som bara tjejer har. Killar är tränade till att gilla bilar, tjejer är tränade till att byta blöjor, det är inget medfött, inget som sitter i generna. Men vi deltar, hela tiden. Genom att bete oss som vi gör, genom att acceptera det som det är och sitter kvar i våra soffor när vi egentligen borde resa oss upp.

Publicerad: I TTELA September 2011


EN LITEN FUNDERING

Det känns som jag har fyllt min kvot för texter om framtiden (kanske inte just här), men jag kan inte låta bli. För det enda som enda som snurrar i mitt huvud, och har snurrat i närmare ett år är just framtiden. Den skrämmer, lockar, stärker, bryter ner och inspirerar mig.


Vänner som flyttar, skolor som börjar, rutiner som bryts. Och innan man vet ordet av det kommer det som man hade aldrig mer tillbaka. Det finns så mycket som jag skulle vilja uppleva igen, så mycket som jag önskar att jag tagit vara på. För jag upplever bara just den här minuten en gång. Hur gärna jag än vill kommer den inte tillbaka. Men det är väl också det som är tjusningen med livet, att det inte går att pausa, spola tillbaka för att sedan trycka på play igen. Det går inte att spola tillbaka till de stunder då man mår som allra bäst, eller spola över den tiden då man bara vill krypa under täcket en hel dag.

 

Jag försöker stanna upp, leva i nuet. Inte tänka bakåt. Men det svårt. För de är just i stunderna då man har som tråkigast tiden går som långsammast. Och när man mår som bäst tänker man sällan på det. Jag tror att vi människor är för dåliga på att uppskatta våra liv, i rätt stund. Iallafall så är jag väldigt bra på att uppskatta saker i efterhand. Kanske är det det som kallas efterklok. Det går så fort när man väl är där. Världens bästa dag blir världens kortaste.
Jag vet egentligen inte vad jag vill få ut av dethär. Men. PUSS

RSS 2.0